Jag har blivit som ett litet barn igen

Hej igen!

Så vad har hänt sedan jag bloggade igår? Jo, jag var uppe hos grannen och drack en kopp te och vi pratade om både ditt och datt. Vi pratade om jag ska försöka åka hälsa på henne på deras landställe i Norrtälje under vecka 21. Hon är där själv den veckan, och det skulle vara jätte skönt att få komma dit och slappa och få lite miljöombyte. Jag längtar verkligen och hoppas att jag håller mig frisk så jag kan åka iväg några dagar. Medans vi sitter där och pratar så känner jag att jag börjar få feber igen. Detta är ju inte sant, jag orkar inte!!!

Jag går hem till mig för att ta febern och den visar 37,8, inte mycket men det är ändå lite feber.
Skit också! Jag tar mig i kragen och ringer till avd 21 på sös och fick då prata med snälla Lisa.
Jag berättade att jag hade lite feber igen + att jag hade haft feber i tisdags kväll också. Jag sa att jag då inte vågade ringa till dem för att jag var rädd att jag skulle behöva åka in igen och då skulle de behöva sticka mig och det ville jag inte....jag sa att jag känner mig som ett rädd litet barn igen. Lisa visste inte hur de skulle göra och kollade med en kollega. Det slutade med att de skulle be att jourhavade läkare ringer mig.

Efter 5 min så ringer en läkare och frågar hur jag mår och jag berättade samma som jag berättat för Lisa. Läkaren sa då att om man har över 38.5 i feber så måste man åka in direkt, men det har jag inte. Det som dock bekymrade henne var att det imunförsvarsprovet jag tog i måndags var på 1,6 vilket visade att värderna höll på att höjas. Det som nu bekymrade henne var att tisdagens test visade att värdet hade sänkts till 1,0 vilket är ovanligt. Så hon visste inte heller hur vi skulle göra. Hon bad att få återkomma efter att fått prata med en specialist. Stor suck!
Bara jag slipper åka in igen, jag orkar inte det, jag orkar inte det, jag orkar inte det!!!!!

Efter några minuter så ringer läkaren igen och meddelar att värderna kan vid undantagsfall skjunka men att det sen höjs igen. Jag behövde tack och lov inte åka in.

Sen sov jag hårt och länge i natt så jag vaknade med värsta huvudvärken. Jag tog en alvedon och la mig på soffan och sov en stund till. Sen åt jag frukost och vek lite tvätt. Sen tog jag en dusch. När jag tvättade håret så bara rasade det av. När jag sen försökte torka håret så var handuken ful med hår. Jag tog lite gel för att massera in i håret, och då var det så mycket hår runt fingrarna, händerna och handfatet. Skit äckligt! Så jag ringde min syster för att boka tid för att raka av mig håret som var kvar och jag fick tid imorgon kl 14.

När klockan var halv två så åkte jag, Josse och lilla Clara för att hämta min peruk. Några minuter efter vi kommit dit så dök även Åsa upp. Hon hade smitit lite tidigare från jobbet.
Peruken blev jätte bra och jag är jätte nöjd. Jag berättade för hon som jobbar där att jag skulle raka av mig resten av håret i morgon och då sa hon att hon kunde göra det om jag ville.
Så det slutade med att hon rakade av mig håret, jag har typp bara några millimeter kvar nu. Man ska tydligen inte raka av allt så man blir kal, för det är inte bra för hårbotten.
Det var ganska ok att raka av sig och jag såg inte så där jätte hemsk ut faktiskt. Så det var skönt. Hon sa att jag hade en fin huvudform, vilket jag nog faktiskt kunde hålla med om.
Sen fick jag 6 par ögonfransar. Jag har rätt att hämta ut totalt 24 par på ett år. Så jag kan hämta fler sen.

När vi var klara på perukeriet så åkte vi till Fruängens centrum för att ta en fika. Vi gick på Kaffekoppen. Josse och Åsa tog en varsin latte och sen varsin morotskaka. Den kakan var helt hård så då fick de byta och tog en varsin semla istället och den var inte heller färsk. Men de åt upp den. Själv tog jag en varm macka. Så det jag vill säga med detta är: Köp inte fikabröd på Kaffekoppen i Fruängens centrum. Min macka var tack och lov jätte god.

Efter fikat så handlade vi lite och jag köpte bla ett jätte fint vykort som jag skickade till avd 21 på sös och tackade dem för att det varit så snälla, stöttande och hjälpsamma. Jag skrev även att jag inte tror att något sjukhus har sådan bra personal som avd 21 har. Sen skrev jag att jag hoppades att jag skulle få slippa träffa dem igen och så en glad gubbe. Jag kände verkligen att de var värda att få ett fint vykort för att få veta detta. Man får ofta höra när något inte är bra och därför måste man även få höra när man gör något bra. Jag vet själv hur glad man blir när man får beröm från kunder.

Sen åkte vi hem, och jag lämnade Josse vid sin bil och sen åkte jag till Åsa och åt lite middag och drack en kopp lakrits te. Jätte gott!

Jag hoppas nu att jag slipper mer feber. Än så länge känns det inte som om det är någon på väg.
Jag måste bara säga att jag känner som om jag har blivit som ett litet barn igen eftersom numera nästan känner mig rädd för att åka till sjukhuset för jag inte vill att de ska sticka mig.
Men på tisdag så ska jag äntligen få en picc-line, vilket är in infart som de sätter in i armen och som kommer att sitta där sen, och i den kan man få dropp, ta blodprover och få cellgifter i mm.
Då slipper man så mycket nålstick.

Just det, sen vill jag tacka er alla som lägger in kommentarer på bloggen. Jag tycker det är så himla kul att läsa dessa. Hoppas fler kan lägga in lite kommentarer.

Jahopp detta var allt för denna gång!!

God natt och sov gott!

Massor med kramar till er alla!
Annelie