Proppmätt

Hejsan svejsan!
Idag har jag varit trött hela dagen + haft ont i KNÖLEN och i armhålan sedan onsdagens tortyr.

Imorse var jag bjuden på brunch hos Lena och Ellen och då kom även Josse och Clara dit. Precis innan jag skulle åka iväg till så ringde de från sös. Hon som ringde talade om att receptet nu hade skickats till apoteket. Den ena medincinen skulle jag börja äta redan på måndag och håll i er nu på hur mycket jag ska äta. Klockan 8.00 ska jag äta lägga 16 st tabletter i ett glas med lite vatten.....Herre gud tänkte jag 16 st. Det är ju inte klokt!!! Sen skulle jag även äta 16 st tabletter till kl 16.00 och sen ytterligare 16 st tabletter på tisdag morgon kl 8.00. Det är ju helt sjukt.

Lena hade gjort jätte god mat. Det var parmaskinka, prinskorvar, äggröra, tomater, mozerella ost, paprika, melon och scones. Vi var tvugna att äta upp allt. Sen blev kaffe och kladdkaka med varma hallon och grädde. Det var jätte gott. Tack snälla Lena för denna underbara brunch!!!
Ellen hade blivit jätte stor sedan sist och när man jämnförde helle och Clara så var det en jätte skillnad. Tänk vad 2 månader kan göra mycket! När jag gick därifrån vid halv ett så var jag proppmätt så jag knappt kunde gå.

Klockan ett så skulle jag vara vara hos kuratorn och hon var jätte bra. Hon frågade lite jag ville prata eller hur man nu ska säga så det inte låter fel. Jag sa att när jag fick erbjudandet om kurator så ville jag inte ha det för jag har så många vänner och arbetskamrater som jag kan prata med. Jag berättade att jag inte varit särskilt ledsen, och jag tycker att jag borde ha varit det. Jag berättade att efter det att jag deckade på jobbet den där onsdagen så insåg jag nog ändå att jag skulle behöva prata med någon proffesionell trots allt samt att även om jag känner att jag kanske ändå inte var i behov av det nu så kanske det skulle komma tillfällen under behandlingen som jag skulle behöva prata, och då känns det skönt att ha pratat med en kurator som man bygger upp en kontakt med när man ändå mår ok. Vilket hon tyckte var bra.

Vi pratade om när jag upptäckte KNÖLEN och vad som hände efter det, med alla sjukhus besök mm. Det som gjorde mig ledsen och fick mig att börja gråta var när jag berättade om den där onsdagen på jobbet. Den händelsen är jätte jobbig att prata om och jag börjar faktiskt alltid att gråta när jag pratar eller tänker på det, och det gör jag nu också eftersom jag skriver om det.
Usch! :-( Vi pratade om jobbet och jag berättade att jag är en arbetsnarkoman och att jag nästan aldrig är sjuk. Jag fick även berätta om att jag för ca 1,5 år sedan var sjukskriven för stress.
Jag berättade även att jag blivit vansinnig en eftermiddag och skickat ett hårt och skarp mail till vissa i min grupp pga något som jag inte berättar här. Jag står för det mailet än idag och jag berättade för kuratorn att jag sa till Lina att det ska bli kul att se hur lång tid det tar innan jag blir inkallad till chefen för att få en riktig tillsägelse, och det tog inte lång tid kan jag säga. Hur som helst så fick jag ialla fall häva ur mig och vad jag kände och tyckte. Jag sa till kuratorn att jag inte ångrar vad jag sa och att jag var så arg, men ändå så skulle jag ha gjort detta på ett mer proffesionellt sätt, och det ångrar jag idag att jag inte gjorde. Men ibland tar tålamodet slut. Jag har gått igenom så mycket de sista veckorna så det är kanske inte så konstigt att förr eller senare blir en reaktion.

Jag fick berätta vad jag gjorde på fritiden och då berättade jag om att jag var gympatränare i Sofiaflickorna och att jag satt i styrelsen i den bostadsföreningen som jag bor i. Jag berättade även att jag bestämt mig för att inte jobba under den här tiden utan istället passa på att göra något roligt när jag mår bra. Detta tyckte hon var jätte bra. Särskillt eftersom jag "gått in i väggen" tidigare samt att jag nog inte behöver jobba för att få den sociala biten då jag har många vänner och gypman som jag alltid kan gå till, samt även åka till jobbet för att äta lunch eller ta en fika. Hon sa att det lär inte gå någon nöd på mig då hon fick den bilden att jag inte var en soffliggare i vanliga fall. Så det kändes skönt att hon tyckte jag tagit rätt beslut i detta.

Efter en timmes pratade så bestämde vi att vi skulle boka in en tid runt den andra behandlingen.
Sen gick jag till apoteket och skulle hämta ut medicinen. Detta blev nog en chock för mig. Jag sa till hon på apoteket att jag ville ha den medicinen som lagts in idag. Sen började maskinen med etiketter att printas ut. Hon rev av den första etiketten och gick sen iväg.....och jag såg hur maskinen fortsatte att printa ut etiketter....herre gud tänkte jag. Sen kom hon tillbaka med ett gäng askar mediciner. Jag satt helt tyst med öppen mun och bara stirrade på alla askar. Apotekstjejen tittade på mig och jag fick bara fram, är alla dessa olika askar till mig???
Japp, det var 7 st olika mediciner. Det var cortison (hur det nu stavas), det var för illamående både i tablett form och i stopiller, det var tabletter för magen mm mm. Oj oj oj oj oj!!!!
Detta blev mycket samt att jag redan idag äter 3-4 olika andra mediciner. Så nu har jag värsta apoteket hemma. Någon som behöver något???

Innan jag åkte hem så åkte jag förbi Åsas jobb för att säga hej. Hon hade ju inte sett min nya korta frisyr. Hon bjöd på fika och tyckte jag var fin i håret. Åsa kunde gå lite tidigare från jobbet idag så vi åkte förbi Eko i Länna på hemvägen och handlade lite. Sen blev jag som vanligt bjuden på middag! Tack för detta igen! Det är ändå så att man skäms. När vi kom hem till Åsa så var jag så jäkla trött så jag fick gå och lägga mig och vila i Sannas rum. Då tänkte jag på hur lyhört det var hemma hos dom. Man hörde allt! Då kom jag och tänka på den gången som jag hos dem på massage....och då började jag skratta för mig själv. Jag, Åsa, Linn och Sanna var på nedervåningen och Åsas granne Carro var på övervåningen och fick massage. Jag, Åsa, Linn och Sanna pratade med varandra i deras tv rum på nedre plan och jag stod och lutade mig mot väggen. Sen kunde jag inte hålla mig så jag släpte värsta prutten. Den var jätte lång och hög. Det blev nästan som en chock så vi blev knäpptysta för några sekunder och sen började vi att asgarva. Hur som helst, sen kom Carro ner och frågade vem faaan det var som hade skitit så högt. Guuuuud vad vi började skratta igen och gissa om jag skämdes för det var nämgligen min tur att få massage. Carro sa att hela väggen på över våningen hade vibrerat. :-)
Japp, detta var en skitkul historia men sann!

Efter middagen gick vi upp för att titta på Let´s Dance. Sen innan man får reda på vem som åker ut så sänder de ju programet Hjälp. Är det någon som har tittat på det???
Fy faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan vilket SKIT PROGRAM!!! Finns det någon som läser denna blogg som tycker programet är roligt och skrattar???? Det är så dåligt att man får skämmas. Jag blir nästan arg när jag tänker på hur dåligt det är.

Näe, nu orkar jag inte skriva mer.

Trevlig helg på er alla!!

Kram
Annelie