Första kraschlandningen

Idag har det varit urusel dag...Fy! Imorse när jag vaknade kände jag mig ledsen och nere. Kände mig nästan febrig fast jag inte har någon feber. Undrar om det har med att resan börjar bli uppenbar??? Igår var jag ju på sjukan och fick en liten svart prick intatuerad. Sen hade jag fått en kallelse till röntgen på S:T Görans Sjukhus. Ja inte vet jag?

En halvtimme timme innan lunch idag så gick jag på toa för att lätta på trycket lite...och när jag satt där i min ensamhet så börjar tankarna komma och kände att jag börjar få panik och tårarna bara kom.....jag hamnade för första gången i chock efter svara dagens besked. Jag känner att jag seglar ner på golvet i badrummet och hyperventilerar eller vad man kallar det för.
Jag hör folk utanför som ropar på mig och ber mig öppna dörren....men jag orkar inte resa mig....jag ligger i fosterställning och gråter hysteriskt....usch nu gråter jag igen...tårarna bara rinner ner för kinderna just nu. Faaaaaaaaaaaan vad jobbigt. Anne och Susanne pratar med mig och försöker få upp mig på fötter till slut. De frågar om jag vill gå lägga mig i vilorummet och sova lite....men jag kände bara att jag måste få luft...jag behöver komma ut och andas.

Det slutar med att jag och Susanne tar en promenad vid sjön och pratar. Sen bjuder Susanne mig på lunch..TUSEN TACK!!!!!! Jag vet att du inte vill att jag ska tacka dig igen eftersom jag redan har tackat dig typ tusen gånger idag....men nu är det ialla fall förevigat :-).

När vi är påväg tillbaka till jobbet så går jag in på Sandys och köper en kaffe latte....när jag väl kommer ut därifrån så möter jag Sara och Lina....och då har Lina köpt en stor kaffe latte och en liten chokladkaka till mig....TUSEN TACK TILL DIG OCKSÅ!!!! Gissa vad Sara gör??? Kramas förstås.....jag har aldrig fått så mycket kramar av någon någonsin.....Hon är nog världsbäst på att kramas. Massor med KRAMAR till dig. Anne och Johanna är är fenominala på att stötta och säga det bästa orden jämt.....NI ÄR HELT FANTASTISKA!!!

På eftermiddagen så ringde de från sös och de hade fått återbesökstid för skelettröntgen imorgon ochh undrade om jag kunde komma....Självklart...skönt att få detta ur världen.

Efter dagens sammanbrott beslöt jag mig att jag inte kommer orka att ta någon mer telefon och jag har stängt av mailen. Om jag jobbar så vill jag bara "dunka" post. Jag känner att jag inte längre har någon energi för att lösa problem mm. Jag vill ändå inte gå hemma än....jag känner ändå att jag vill ha mina arbetskamrater runt mig....jag vill inte ligga hemma själv. Jag hoppas inte jag bryter ihop på samma sätt igen.
Lasse kom sen och pratade en lång stund med mig och Lina och det kändes jätte skönt faktiskt.
Han har ju också gått igenom detta så han gav mig lite tips. Vilket jag tackar jätte mycket för.

Till alla kollegor som var på plan 2 idag....jag hoppas verkligen inte att jag skrämde livet ur er.
Usch, jag får fasiken ont i magen när jag tänker på det. Tänk hur en kropp kan reagera egentligen.

Efter det att middagen var undanplockad hoppade jag in i duschen och där kom en riktig gråtattack igen. Usch vilken jobbig dag det har varit. Jag har nyss tagit en ipren pga att jag har sådan huvudvärk...jag har väl vätskebrist efter alla tårar...känns som om jag har gråtit litervis idag.

Jag pratade en stund med Åsa som kom med lite eller kanske väldigt goda nyheter idag och det var att hennes granne känner en som jobbar på sös och har hand om cancerpatienter om jag förstod det rätt. Hon hade varit med på mötet förra torsdagen när läkare från sös och S:t Göran träffades och prata bla om mig. Hon hade då berättat att eftersom jag är så ung så har jag fått de bästa läkarna....och det kändes jätte skönt att höra.

Eftersom det har varit en jobbig idag så orkar jag inte prata i telefon med någon utan känner att jag vill vara för mig själv.

Nu när jag sitter och bloggar så handlar det att bekämpa bröstcancer på kunskapskanalen som jag nu ska titta på...hon börjar dock med en operation. (När jag skriver nu så är programet över)
Men jag inser att jag nu har en väldigt tuff tid framför mig och det kommer bli väldigt jobbigt med cellgifterna....mår man som hon på tv förstår jag vad läkarna menar med att jag inte ska räkna med att jobba under den här tiden.

Det sista jag vill säga idag är att jag vill inte att någon pratar om döden med mig något mer eller kommer min sina psykiska problem....ok för de som tillhör familjen....men ingen annan.
Jag känner att jag orkar inte med såndat nu!

Kram till er alla och nu ska jag hoppa i säng!!!!

P.S Sara, jag är så himla glad för din skull...du vet nog vad jag menar :-)