Panikens panik

Denna blogg kommer att handla om min cancerresa. Det hela börjande för några veckor sedan vilket jag snart kommer att berätta om. Idag är det den fredagen den 13 februari och det är nu jag kommer att börja blogga. Det var min kompis Annette som tyckte jag skulle börja blogga om min resa som ännu inte riktigt har börjat. Jag tycket det var ett bra förslag hon kom med. Detta för att få skriva av mig alla min känslor, tankar och särskilt hur mår jag??? Här kan alla mina kära kära vänner och familj läsa om mig. Jag gör detta även för min egen skull för när jag förhoppningsvis är frisk igen så kan det säkert vara kul att gå tillbaka och läsa allt. Jag tror nämligen att jag kommer att förtränga en hel under resans gång vilket är säkert är helt normalt :-).

Allt började den 21 januari 2009 kl 22:46....jag kommer ihåg det exakt. Jag satt i soffan i morgonrocken och tittade på tv och kände att det var dags att gå och lägga mig. Innan jag reste mig tog jag höger handen innanför morgonrocken och skulle klia på mig vänster axel....när jag sen drog tillbaka handen så strök jag automatisk handen över bröstet....och där kände jag en KNÖL. Jag kände bara va faaaaaaaaaaaaaan var det där....och drog haden över bröstet igen och kände en stor KNÖL. Jag fick panikens panik......jag blev iskall i hela kroppen och satt förstenad i soffan. Jag kunde inte röra mig....tusen tankar for igenom huvudet. Vem kan jag ringa???? Jag messande 2 kompisar som har gått vårdlinjen...men ingen var vaken.....Faaaan också for det igenom mig....jag rusade in i min sons rum för att låna datorn och sökte på bröstcancer.

Det enda jag hittade var ju att man får små knölar nästan nere vid bröstvårtan.....den här var ju stor och satt högre upp.....Vilken tur kände jag men ringde ändå sjukvårdsupplysningen för jag behövde ändå prata med någon. Beskedet jag fick var att ringa vårdcentralen dagen efter. Nu var det bäst att ta en insömningstablett för att kunna sova. Tack gode gud för att dessa tabletter finns.

När jag kom till jobbet på morgon så möttes jag som vanligt av Linas glada sprulande röst som frågade hur det var...och då brast det....jag började stor gråta och sa att jag känt en KNÖL i bröstet. Hon tröstade mig och det gjorde andra av mina arbetskamrater också.

08.00 torsdagen den 22 januari ringde jag vårdcentralen och fick tack och lov tid samma kväll.
Efter telefonsamtalet mailade jag Åsa och berättade att jag fått en KNÖL....hennes reaktion var att det inte kul att man skojar om sådant. Hur som helst så slutade det med att Åsa följde med mig till vårdcentralen som stöd. Min husläkare kände på knölen och frågade om jag känt något där tidigare...näeeee det har jag inte....då är det nog en cysta bara för de kan ju dyka upp snabbt. Bäst att kolla upp ialla fall tack och lov. Hon skickade en elektronisk remiss till Bröstcentret på Drottninggatan så jag kunde ringa på fredag morgon och boka tid.

På fredagen ringde jag till Bröstcentret och fick prata med en jätte trevlig kvinna....som såg min remiss i datorn...och jag hade tur att få tid redan den 28 januari.
På kvällen åkte jag hem till Åsa för att ha trevligt som man alltid har där. Min dotter hade 15 års fest eftersom hon fyller år den 24 januari. Jag kom hem på natten och där slutade det med att förutom mina 2 barn så sov 7 av Linns kompisar över här...dom sov i min dubbelsäng och i vardagsrummet....själv fick jag sova i Linns säng. Dom hade skött sig jätte bra och de hade haft kul.

På lördagen så fyllde då alltså Linn 15 år och då kom släkten hit, så den dagen gick fort.
Det blev en hel del prat om KNÖLEN.

Dagarna gick och sen var det onsdagen den 28 januari. Jag fick låna L8:s åkkort så jag åkte kommunalt till Bröstcentret. Jag hann knappt vänta i ett par minuter innan jag blev uppropad och skulle genomgå en mammografi. Jag kommer ihåg att jag tänkte undrar hur detta känns...många säger att det gör jätte ont och man har tom hört att folk svimmat. Men jag tänkte att jag grejar nog detta....och mycket riktigt det gjorde jag....det gjorde ju inte alls ont...visst att det klämdes lite, men var var det farliga och onda????? Veklingar tänkte jag då!!!
Sköterskan såg att jag hade något i bröstet så sen blev det ultraljud av en läkare och biopsiprov. Biopsiprovet kändes ganska ordentligt faktiskt. Vad fick jag för besked nu???? Jodå, visst fanns det en KNÖL och det är inte en cysta...det är något med celler i och som ev måste plockas bort.
De sa att jag skulle få komma tillbaka igen måndagen den 2 februari och träffa en specialist från S:t Görans sjukhus och då kommer jag få svar på biopsin.....vaddå???? Jag har inte tid med någon operation och sånt...jag har jätte mycket att göra. Den snälle läkaren frågade då vad jag jobbade med, och jag svarade att jag jobbade med inkasso....jasså sa han och skrattade...då förstår jag att du inte har tid :-) ...näe precis sa jag och skrattade i eländet.

Ända kunde inte hjärnan riktigt koppla tror jag. Påväg tillbaka till jobbet så ringde jag några samtal och berättade vad läkaren sagt. När jag kommer tillbaka till jobbet så går jag direkt till L8 för att lämna tillbaka hennes åkkort....och första frågan från henne var ju förstås att, hur gick det??????? Då brast det för mig och jag började storgråta igen och berättade. Många av mina kära arbetskamrater kom för mig och tröstade mig och fick beskedet. Anne frågade om jag ville att hon skulle följa med mig på måndagen vilket jag tackade ja till. Vilka arbetskamrater jag har. Jag har nog de bästa arbetskamraterna man kan tänka sig....jag tror ingen annan har så bra sammanhållning som vi har. Det är helt fantastiskt!!!!! Min närmastet chef då, vi kunde inte ha fått en bättre chef...vilken människa!! Hon kan verkligen trösta och lyssna. Vad skulle jag ha gjort utan min arbetskamrater och vänner??? Jag är verkligen lyckligt lottad när det gäller detta.

Måndagen den 2 februari kommer....som jag kommer att kalla för den svarta dagen i mitt liv.Jag och Anne åker till Bröstcentret....och de är försenade där. Jag får nästan komma in en timme efter utsatt tid. Vi blir inkallade till läkaren som ber om ursäkt för att vi fått vänta....sen kommer beskedet....DET ÄR ELAKARTAD CANCER som du fått. Jag hamnar i chocktillstånd och tittar på Anne och sen på läkaren. Jag känner att jag blir helt kall och helt tom i huvudet och tänker att detta är faktiskt inget man skojar om. MEN DET VAR SANT! Jag börjar gråta hysteriskt.Men det går ju inte säger jag. Jag fyller ju snart 40 år och jag har bokat tillsammans med Åsa Ånedenlinjen för vår gemensamma 40 år fest. Inbjudningar har ju gått ut och folk har ju börjat att betala. Sen ska jag faktiskt ev åka till Island på gymnastikläger i sommar.....Men det går inte i år att jag är sjuk. Jag ska ju även åka till New York och hälsa på Heather. Dessutom så när jag fyllde 30 så vart 30 års festen också inställd pag att jag då gick igenom en separation.....NEJ det går inte i år!!!! JAG SKA HA 40 ÅRS FESTEN!!!!! Tur att Anne var med hon fick ta emot informationen även fast jag lyssnade och hörde vad han sa trots att hans ord studsade mot den mur jag precis byggt upp runt mig. Läkarens ord till slut var att jag kan ju ha min 40 fest om jag vill även om jag kommer att var mitt i min behandling och inte må så bra. Vad ska sa han säga till en nästan 40 årig singelmamma som gråter hysteriskt och säger att jag vill inte dö jag vill inte dö. Men detta kommer nog gå bra. Du kommer att få en 18 veckors lång behandling och operation i sommar. Vi ska bara ta nya prover från bröstet så får vi sen träffas på S:t Görans Sjukhus när vi får provsvaren så vi vet vilken behandling du ska få.

När jag gjorde om biopsin så var det den läkren som jag träffat några dagar innan som skulle göra det igen....men nu skulle det vara en kraftigare nål så då fick man tandläkarbedövning.
Jag låg bara på bänken och grät.....denna gången kändes inte provet....men vilket blåmärke som jag fick efter denna test. Sen fick jag träffa tror jag världens gulligast sjuksköterskan Katrina. I all denna skit så måste jag säga vilka otroliga läkare och sjuksköterskor som jag träffat. De är helt otroliga!!! Tack för det stöd som jag tills dagsläget har fått.

På kvällen kommer Åsa och Josse hem till mig för att stötta mig och stötta mig när jag ska berätta för barnen. Det blev självklart chockade och ledsna. Det var jätte jobbigt att berätta detta men jag hoppas att de förstår att det kommer bli jobbigt men att allt kommer gå bra.
Även Sanna kommer över och hon var helt knäckt hon också. I denna stund som de var hos mig var det nog jag ändå som var starkast.

Efter det att jag fått det tragiska beskedet så har jag berättat för alla mina arbetskamrater, vänner i och utanför Sofiaflickorna och släkten. Vilket bemötande jag har fått. Det har varit helt fantastiskt. Jag har fått kort hem och till jobbet, mess och mail (flera av desssa har jag sparat så jag kan läsa dem i jobbiga stunder). De flesta har sagt samma sak att de är glada att jag har berättat samt att jag som är en sån stark och possetiv männsika kommer klara detta jätte bra. Vissa har skrivit helt underbart så jag har börjat gråta. Jag sa till min chef att jag önskade att jag var en riktig bitch så jag slapp dessa underbara mail och mess från vänner och bekanta. Detta gör mig mer ledsen än att jag är sjuk. Eftersom jag är en öppen person och pratar av mig massor så bearbetar jag detta. Jag har även fått trösta fler på jobbet som har gråtit. Undrar egentligen hur många kramar jag fått på de här veckorna....det är nog fler än jag fått på flera år :-)... Sara är väldigt kramig av sig....mest synd tycker jag nog om Lina. Hon verkar har tagit detta hårt...jag ser att hon ofta ser ledsen ut. Det kan inte vara så lätt och sitta mitt i mot mig höra hur jag maler på hela tiden om det som hänt...och när jag pratar med vänner och kunder. Jag vill verkligen tacka er som har bjudit mig på lunch och fika och följt med mig till sjukan eller bara har tröstat och kramat mig.

Idag fredagen den 13 februari var jag på St:Görans sjukhus och fick svar på mina prover. Det finns tydligen en tumör till brevid den stora...suck! Men tur att de såg den ialla fall. Det som kommer att ske nu att de först och främst måste göra en liten tatuering på bröstet pga att när cellgifterna ges så kan tumören försvinna och då måste de veta vart i bröstet den varit. Detta kommer ske under vecka 8. De kommer även röntga min kropp för att se om de finns några andra tumörer eller dyligt. Sen ev fredagen den 20 februari ska jag operera bort en del av lymfsköttlarna och sen ska behandlingen påbörjas på sös. Det mest tragiska beskedet som jag dock fick idag är att de kommer behöva operera bort hela bröstet. Det känns ju då inte så kul :-(
men om jag vill kan jag få ett nytt....och det tackar man ju inte nej till :-). Åsa berättade att hon visste någon som hade fått 2 nya bröst pga att läkaren tyckte det andra bröstet var så hängade :-)...jag hoppas nästan att detta händer mig också.....Tänk vilken jäkla parypingla jag kommer bli i höst då....nya bröst grattis...dock ett halvårs lidande...sen kan man ju nu hoppas att man går ner i vikt av behandlingen ockås....så det får bli Summer 2010 here I come!! :-)

Hur mår jag nu.....jag mår faktiskt bara bra...jag längar till att få komma igång med behandlingen
så att detta får en slut någon gång.

Detta var allt för denna gång...det kommer bli mer skrivande sen när jag väl kommer igång med behandlingen.